Saturday, June 7, 2008

Färskpotatissallad med feta och oliver

Och så, helt utan förvarning, återvänder aptiten. Du har väntat och längtat och plötsligt är den tillbaka. Din glädje känner inga gränser.
"Var har du varit?", säger du med jättehög röst och ska fram och kramas.
"Du blev ju sjuk", mumlar aptiten, stel som en pinne inifrån din stenhårda omfamning.
"Vilken braksuccé, det här ska firas!", ropar du och brassar ut i köket för att genomsöka kylen. "Vad ska vi äta? Något lite vanligt och rejält? Vi behöver inte konstra till det! Fetaost! Visst gillar vi fetaost?"
När du vaknar nästa morgon är du ensam igen. På kylskåpet sitter en handskriven lapp full med ursäkter, förklaringar och försäkringar att det varken handlar om dig eller fetaost utan om att vara "redo" för en mer permanent relation. Du gråter en skvätt och gör dig beredd på att överleva på en kost av fjällfil och äpple i tunna skivor, de enda livsmedel du i aptitlöst tillstånd står ut med. Det är syndast om dig på hela jorden.



1/2 – 1 kg färskpotatis
1 paket fetaost, helst Mevgal
1/2 gurka
1 röd paprika
1 kvist körsbärstomater
flicknäve svarta oliver
1 färsk lök
1 kruka basilika eller mynta
1 tsk honung
olivolja
rödvinsvinäger

Klyv, kärna ur och skiva gurkan. Halvera tomaterna. Skär paprikan i bitar. Tärna fetaosten. Skiva löken fint. Plocka bladen av plantan. Koka upp vatten i en stor kastrull och låt de skrubbade potatisarna plumsa ner. Koka potatisen mjuk. Rör ut honungen i några msk vinäger och tillsätt knappt dubbla mängden olivolja. Smaka upp med flingsalt och peppar. Skiva potatisen. Blanda med övriga ingredienser. Servera till grillad lax, lammfärsbiffar eller kyckling.

16 comments:

Snusilus o Sannibus said...

Haha, du skriver så underhållande och roligt! Tycker synd om dig att aptiten tagit semester dock. Hoppas iallafall att du mår bättre nu! Ha en trevlig söndag!
Kram, Susanne

Maggie said...

Åh!

Jessika said...

Den kommer tillbaka!! Tålamod fru Lundgren fast jag vet hur det känns. Aptitlöshet är tråkigt efter typ 12 timmar.
Hoppas du läker som du ska och att allt är som det ska i övrigt!

Jessika said...

Dessutom är det varmt, drick goda saker.

Lotta Lundgren said...

Alltså, det är inte så himla farligt att inte ha aptit. Jag har haft en tendens att äta för två ett helt liv innan detta.

Det som är jobbigast är att det är helt omöjligt att laga mat. Man kommer ju aldrig på någonting som man vill äta och då blir det hopplöst att hitta på någonting som man vill laga.

Men den kommer väl tillbaka.

TomasR said...

Låter som om du sakta men säkert riskerar krympa mot storleken på teskedsgumman om inte aptiten kommer tillbaka.

Nu ska man inte fråga en kvinna om vikten, och det gör jag inte, men jag anar att senaste tidens sjukdom har fått den att dala en bit...

Lotta Lundgren said...

10 kilo blankt!

elisabeth said...

men du är tillbaka! som vi har längtat! vi har rotat längst ner i ditt arkiv och lagat gamla favoriter, så vi klarar oss väl.
men hurra för att du är tillbaka! hoppas att herr aptit har den goda smaken att återvända han med, å det snaraste.
önskar dej all lycka till med tillfriskningen.

TomasR said...

tio glada kilogram eller tio ledsna som du vill ha åter?

Tyvärr är det väl inte alltid de feta kilogrammen som smiter iväg utan de muskulösa.

Lotta Lundgren said...

Söta Elisabeth. Tillbaka är kanske en överdrift, men jag jobbar på det. Vi måste ju trots allt äta.

Ja, Tomas, det är verkligen synd att man inte får välja vilka kilon man går ner eller upp. På något sätt är det ju alltid lite sorgligt med kilon man går ner när man är sjuk, är det inte? Och avmagrade sjuklingar lyckas alltid se lite smalfeta ut – väldigt smala fast klädda i löst hull. Och det är ju inte så fint om man ska vara ärlig.

Sara said...

Vilken kul blogg! Jag älskar att läsa om mat, jag är glad att jag hittade din blogg.

Helena said...

Åh! Jag vill att du ska bli frisk!

Helena said...

Åh! Jag vill att du ska bli frisk!

carinbarin said...

Aptiten kommer nog snart tillbaka, nu när den gjort en blixtvisit. Vi är många som håller tummarna!

För övrigt är smalfet ett underbart uttryck, jag ser verkligen framför mig vad du menar. Typ som när jag tog av gipset från en bruten arm - yttepyttetunn och ändå lite sladdrigt fet...

All lycka i din återhämtning!

Snöflickan said...

Hihi, läste ett gammalt inlägg om en otrevlig person på Rivalbageriet. Får man fråga vad personen heter/hette?

Lotta Lundgren said...

Ni är så snälla.

Rivalbageriet! Åh, dom hade jag nästan glömt bort.

Världens dummaste bageri (det vid Mariatorget).

Världens dyraste brödbitar.

Inte speciellt märkvärdiga brödbitar heller.

Och jämt skulle dom snäsa på en när man kom och störde och ville köpa en limpa för hundra kronor (varför man nu ville det).

Jag har ingen aning om vad tjejerna bakom disken hette. Den ilsknaste var kort och blond.